1Då gick Enoch åstad och sade till Azaziel: du skall icke erhålla fred; en stor dom har gått öfver dig. Han skall binda dig.
2Ej heller skall tröst, nåd och bön beviljas dig, i anseende till det förtryck, som du har lärt. Och i anseende till hvarje hädisk, tyrannisk och syndig gerning, hvari du undervisat menniskornas barn.
3Derefter skilde jag mig från honom och talte till dem alla gemensamt. Och de blefvo alla förskräckta och darrade.
4Bönfallande, att jag skulle skrifva en böneskrift för dem, att de skulle erhålla förlåtelse, och att jag skulle låta deras bönskrift komma inför himmelens Gud;
5emedan de icke sjelfva ända ifrån den tiden inlemna den till honom, ej heller upplyfta sina ögon till himmelen, i anseende till den förhateliga öfverträdelse, för hvilken de blifvit dömde.
6Då skref jag en skrift och förbön för deras själar, att de måtte få förlåtelse och samvetsfred för allt, hvad de hade gjort, och jag framförde deras ärende.
7Vidare fortsatte jag min väg öfver Danbaddans vatten, hvilket är till höger, vester om Armon, läsande deras böneskrift, till dess jag föll i sömn.
8Och se, en dröm förekom mig, och en uppenbarelse gafs mig. Jag föll ned och såg en syn af straff, som jag skulle berätta för Himmelens söner och näpsa dem.
9Då jag vaknade, gick jag till dem. Alla hade kommit tillsammans och stodo gråtande med höljda ansigten i Oubelseyael, hvilket är beläget imellan Libanon och Seneser.
10Jag berättade i deras närvaro alla de syner jag haft, och min dröm. Och började yttra dessa rättfärdighetens ord, bestraffande himmelens väktare.